Vi vet ju faktiskt åtminstone vad vi heter...

Är det inte lite spännande att de som anser sig vara insatta i politiken alltid diskuterar rikspolitiken men nästan aldrig nämner att den absolut största posten i "det allmännas" utgifter faktiskt är det kommuner och landsting sköter, alltså vård skola och omsorg? 

Med det sagt, idag konstaterar vi att ännu ett trädämne (Löfvén) blir partiordförande i den svenska floran av politiska blommor. Och strax innan han fick säga det så passade hans mamma på att avslöja det, gott gry i den gumman! Det kan få räcka med politiskt hemlighetsmakeri nu, inte sant Reinfeldt? 

Inte för att vara sån...

... men ibland så måste det vara tillåtet att vara lite gnällig. Som till exempel när man får vänta flera veckor på att få träffa en läkare men när det samtidigt satsas på fri entré till museer. Eller som Trollhättans kommun gör, de köper ett nytt museum för 27 miljoner...

Inte för att vara sån, men jag tycker faktiskt att en tillgänglig och bra vård, utan köer, borde prioriteras bra mycket högre än museer och liknande. Och att den som vill besöka ett museum gott kan få betala för det medan vården i allt väsentligt bör finansieras gemensamt via skatten.

Apropå vår kärlek till museum. Från Lindström, www.bonton.se

"Vi behöver inget avtal!"

Ett tvärsäkert konstaterade man ibland hör och som i vart fall får mig att le lite åt en viss brist på eftertanke. För visst behöver vi avtal och dessutom så ingår de flesta av oss olika typer av avtal flera gånger varje dag...

Nu kan man kanske tänka sig att jag juridifierar vardagen i onödan, men låt mig förklara. Tal om avtalens vara eller icke vara dyker upp med jämna mellanrum, särskilt obenägna att "skriva papper" är vi till exempel när det gäller att bli sambo och vid anlitande av en "bekant hantverkare". Vilket kanske inte är helt förvånande vid en första anblick men blir allt märkligare ju mer man tänker på det.

Vi har nämligen ända sedan barnsben omgetts av avtalets urtyp, den muntliga överenskommelsen. Jag vet att många helst inte vill se det, men när den ömma modern tillåter sin dotter att hon får hälsa på hos kompisen bara hon kommer hem till middagen och dottern svarar att hon ska göra det så har ett typiskt avtal ingåtts. Ett anbud och en accept. Ett avtal är givetvis lika bindande oavsett om det är muntligt eller skriftligt och riskerandet av familjefriden är en nog så viktig sanktion mot avtalsbrott.

Och på detta sätt håller det alltså på, familjer upprättar skriftliga listor över sysslor, som har tydliga drag av avtal, och kommer överens om än det ena och än det andra. Avtalet är alltså något helt naturligt, men ändå så är många så hemskt rädda för det.

Tillbaka till paret som planerar att flytta ihop, det är snart dags och båda parter är ivriga, spända och nyfikna. Det diskuteras givetvis en hel del, vem som tar med vad, vad ska inköpas gemensamt och ofta har båda även en uppfattning om vad som tillhör vem. Och likväl så är det hemskt svårt att få människor att skriva ner det!

Samma sak gäller när du lånar in polaren för att "dra lite el", ni är ju överens om vad som ska göras så att skriva det är väl knappast ett stort problem?

Invändningen här är ofta att det inte är önskvärt att det kan bevisas vad som var sagt, alla parter är intresserade av att kunna tänja på sanningen om något inte går som planerat... Eller?

Som tidigare sagts så är muntliga avtal lika giltiga som skriftliga, men i bevishänseende är ett papper bra mycket bättre än ett minne. Så tänk på det när ni är överens, för när ni inte längre är överens är avtalet guld värt. För även en elektriker du känner kan koppla fel, en sambo kan tröttna och annat kan komma emellan. Och ni båda har ju som sagt många års vana när det gäller att ingå avtal.

Trevlig start på arbetsveckan!

Hälsningar Björn

Ps: För den som inte hört talas om samboavtal kan den här texten tyckas märklig. I så fall rekommenderas en snabb uppdatering om läget, för du har missat en rätt viktig sak. Det finns tidigare inlägg på temat här i bloggen också. Ds.

Juholt, Juholt och åter Juholt...

Det har väl inte undgått någon att Håkan Juholt meddelande att han inte ville vara högsta hönset i hönshuset längre. Media har inte ägnat mycket tid åt något annat den senaste veckan, så vi får helt enkelt kallt räkna med att det inte hänt något annat som är värt vårt intresse.

Som en passus till detta meddelar dock aftonblaskan att Anna Anka (känd från TV) att hon nu ämnar ta betalt av tidningar för att göra intervjuer. Vilket sannolikt blir hennes sista kvack i svensk media. För den som är intresserad så kan jag meddela att jag personligen haft mer TV-tid än exfru Anka den senaste månaden, vilket säger en del om vilken division hon spelar i numera...

För att helt byta ämne, har du funderat på det här med maktförhållanden i ditt liv? Tänkt på om du skulle ha något att sätta emot om till exempel staten gjorde ett rejält ingrepp i ditt liv? Fundera lite på det så ska jag blogga om det senare, men redan nu så kan jag avslöja att du är rätt chanslös.

Trevlig söndag!

/Björn

Sjukvårdsvansinne i välfärdslandet Sverige

Tänk er följande:

En patient med misstänkt migrän söker vård. Den vårdgivande enheten har vita väggar och tomma korridorer upplysta av skarpa lysrör, skornas sulor ger ifrån sig ett gnisslande ljud när människor går på golvens plastmatta, andra skor ger ifrån sig ett karakteristiskt klapprande.

Ointresserad personal står i receptionen och samtalar och intresserar sig för patienten först när denne frågar om de kanske har tid att hjälpa honom, varefter han visas in i ett väntrum där människor samtalar inspirerat och där det står en TV som visar ett ljudligt amerikanskt program om psykologins patienter.

Medveten om att ljus, ljud och synintryck förvärrar migränen, tror du att patienten kommer känna sig nöjd med besöket, även om läkaren är duktig, trevlig och förstående? 

Och om vi till denna miljö lägger en otrevlig läkare som inte lyssnar och som ger intryck av att bara vilja bli av med en, tror du att patienten uppfattar det som "världens bästa vård"?

Får jag förmoda att du gissar att svaret är nej? I så fall har du gissat rätt! 

Jag vill tro att vi i Sverige har en bra vård, men det räcker inte att själva diagnosen blir rätt och att behandlingen är adekvat. Bemötandet av patienten och miljön är otroligt viktiga för helheten och det är helhetsupplevelsen som avgör om patienten blir nöjd eller inte. 

Så ett tips till svensk sjukvård kan vara att prata lite med koncernen "Parks&Resorts" om deras vision: En helhetsupplevelse i världsklass - varje gång! Här finns goda idéer att hämta.

Apropå tvångssterilisering och debatten runt företeelsen.

Nej, det handlar inte om den svenska statens bedrifter i detta ämne före och under tiden då nazityskland var en förebild. Även om vi var i farten redan då. Visste du att Sverige var världsledande inom rasbiologin på den tiden? Ett statligt finansierat institut beläget precis bredvid domkyrkan i Uppsala hade vi minsann, mycket pengar plöjdes ner på så kallad forskning, som egentligen mest gick ut på att medelst omfattande program för mätningar av näslängder och huvudformer komma fram till vilka som "borde" fortplanta sig.

Dagens diskussioner handlar inte om fullt lika långtgående galenskaper, men kanske kan man ändå se ett samband. Det handlar alltså om att den som vill få sin könstillhörighet korrigerad enligt lag (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall. 1 § 2 st ger vid handen att för att könet skall fastställas (dvs. ändras) så måste personen i fråga sakna fortplantningsförmåga. Det är detta som man med vad som kan anses vara en forcerad argumentation kallar för tvångssterilisering av transpersoner.

Personligen är jag av den uppfattningen att könstillhörighet är ett område som vi rimligen borde kunna fasa ut ur vår lagstiftning. De enda argumenten som man kan se emot att den som byter kön ska få bibehålla sim fortplantningsförmåga är just att vi skulle kunna få ett tredje kön, en man som föder ett barn tycks vara det mest provocerande som kan dyka upp i den konservatives värld. För oss som har tankeförmågan i behåll så inser vi att problemet skulle bli försumbart med dagens regler bevarade, medan de helt skulle försvunnit om vi hade haft en modern och könsneutral lagstiftning.

Slutsatsen är alltså att kön bör fasas ut ur all lagstiftning och att lag (1972:119) är ett bra ställe att börja. Det finns många fler lagstiftningar som är i stort behov av modernisering, men här är en bra start!

Nytt år och juridik igen!

Nu är jag alltså tillbaka på juristprogrammet i Uppsala. Alla som önskat att jag skulle hålla mig borta får ursäkta, jag bryr mig inte så hemskt mycket om vad alla andra tycker, i vart fall inte när de inte tycker som jag.

Men året började med illeraktiviteter, husdjursmässan i Kista drog över 15 000 personer, mycket berodde antagligen på att jag och Minnie gjorde eminent reklam för tillställningen via vår medverkan i nyhetsmorgon den 5/1. För er som inte såg oss så kommer en länk här:

Inlägget från tv!


Med det sagt, välkomna till ett nytt år med mig, illrarna och bloggen. Jag kommer antagligen vara precis lika kort och koncis som vanligt och precis som förut så ligger tonvikten på vad jag tycker. För ärligt talat, juridik kan man ju faktiskt få tillräckligt av på andra ställen, inte sant?