Det har väl knappast undgått någon att det är dyrt att köpa en bostad i Stockholms mer centrala delar. I innerstan finns det dessutom vad vissa anser vara katastrofalt få hyresrätter och bostadsbristen är enorm. I min egen tillfälliga hemstad Uppsala är det en liknande situation, ju närmare centrum du kommer desto dyrare blir det och hyresrätterna är få och för att få en hyresrätt till ett vettigt pris via det kommunala bostadsbolaget Uppsala får man stå i kö i uppåt tio år.
Det finns de som anser att bostadssituationen är ett stort samhällsproblem, att det hämmar utvecklingen och att det skapar stora klyftor i samhället. Det är ungefär samma människor som klagar på höjda priser på SL-kort som klagar på dyra bostäder i Stockholm och de stora svårigheterna att få en hyresrätt. Alltså de som vill bo i Stockholm till varje pris men som inte vill att det ska kosta. Det stora problemet är att de är många.
Hela diskussionen bör nyanseras en aning. Sverige som helhet har inte bostadsbrist, orsaken till att det ändå är ett problem som diskuteras är att urbaniseringen leder till att allt fler människor lämnar landsbygd och små orter och söker sig in till städerna och framförallt till storstadsregionerna. I en av de länkade artiklarna nedan förklarar en relativt nybliven stockholmstjej att i hennes hemstad så har alla ungdomar bostad, men nästan ingen har jobb. I Stockholm är situationen den motsatta.
Bostadsbristen är inget samhällsproblem. Det är bara att inse det, man kan inte kalla ett regionalt problem för ett samhällsproblem. Det är ett stort problem för storstadsregionernas utveckling att människor inte kan flytta dit, regionerna tjänar på att unga människor flyttar dit, arbetar, spenderar och betalar skatt. Däremot är det inte alls samma problem utanför dessa regioner, på många platser är det inga problem alls att få boende, just därför att människor flyttar därifrån och samhällenas attraktion minskar succesivt.
Att i ett land där bostadssituationen har så tydliga motpoler som Sverige så är det en aning magstarkt att ställa sig på barrikaderna och kräva att staten ska hjälpa bostadsbyggandet i storstadsregionerna. Att kommunerna gör det är en sak då de arbetar i eget, regionalt, intresse, men att kräva att staten på bekostnad av regioner som idag faktiskt har stora problem med att människor av olika orsaker flyttar därifrån ytterligare ska stödja denna utveckling är för mig obegripligt.
Även i huvudstaden ser man problemen. För mig som bor utanför Stockholm så räknas även områden som Jakobsberg, Järfälla och Brandbergen till Stockholm, områden där mindre bostadsrätter kan köpas för mindre än 500 000 kr. I de här sammanhanget är det små summor, men det är fel områden! Trots att de ligger nära varandra. Alla vill bo i innerstan, ingen vill bo någon annanstans. Det säger sig självt att priserna blir skyhöga.
Och problemen som av många tillskrivs marknadsekonomi är snarare ett symptom på att människor inte alls resonerar ekonomiskt när det gäller bostäder. Det säger sig självt att Brandbergen vore ett extremt attraktivt område om människor resonerade ekonomiskt, jobben i regionen är precis lika tillgängliga därifrån som de är från innerstaden och boendekostnaden och levnadskostnaderna är klart lägre. Ändå vill gemene stockholmare bo mer centralt och många är upprörda över att de inte kan få en relativt billig hyresrätt i innerstaden.
Jag tror aldrig att vi kommer att kunna lösa de ovan skissade problemen, framförallt inte genom att bygga extra mycket nytt i de redan attraktiva och välbefolkade områden som lider av bostadsbrist. Det kommer bara leda till större inflyttning utifrån och när man på så vis avfolkar de mindre folkrika regionerna ytterligare så kommer ännu fler att tvingas flytta därifrån. Bostadsbristen blir densamma, samtidigt som man dränerar resten av landet. Är det verkligen så vi vill ha det?
I stället för att med statliga medel försöka bygga bort bostadsbristen så bör man satsa på åtgärder som leder till att människor kan bo kvar där bostäderna finns. Det gynnar hela landet, men behöver heller inte kosta speciellt mycket. Det kanske till och med räcker med att slå dövörat till när de som vägrar lämna de välbefolkade regionerna skriker efter åtgärder och låta människor själva upptäcka att det finns andra möjligheter till boende...
Rent ekonomiskt kan en lön på 20 000 kr/månad utanför Stockholmsregionen vara bättre än en lön på 30 000 kr/månad i Stockholm, i och med att levnadskostnaderna är så mycket lägre. Men till styvende och sist så är det upp till var och en att bestämma vad det är värt att bo och leva och med vetskap om kostnaderna så kan alla göra ett val som passar dem. Utan att behöva klaga över hur jobbigt allt är.
Med detta sagt så vet jag att det är kontroversiellt, att jag kan anklagas för att stödja ett system som ökar klyftorna, att jag enligt vissa är en hemsk människa som anser att det är fullt naturligt att flytta bort från en stad till en annan av rent ekonomiska skäl och att det kan anses vara en rättighet att bo var man vill, oberoende av ekonomisk status. Men jag vidhåller trots den förmodade kritiken att den tid då man stannade i hembyn hela livet är förbi, att man måste våga prova nya vägar när de gamla inte längre bär framåt. Och att en huvudstadsregion som innehåller uppåt 20 % av landets befolkning inte bör vara ett självändamål...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar