Utveckling eller avveckling: Byggnadsminnesförklaring

Att en byggnad försetts med någon form av skydd mot att förändras, förbättras eller ersättas är inte extremt ovanligt i dagens Sverige. Med jämna mellanrum så blir det livligt bland självutnämnda förståsigpåare och så kallade experter när någon ansöker om att få förbättra en byggnad och därigenom anpassa den till moderna tiders krav på funktion, energiförbrukning och stabilitet.

Ett bra exempel är ett område i Gävle, byggt under senare delen av sextiotalet. Skyddet här är inte extremt starkt, de privatägda villorna (ett 50-tal sådana) får målas om men inte byggas om... På denna tid var det populärt med enplansvillor med platta tak och fasader av mexitegel. Uppe vid taket finns en cirka 70 cm bred sarg av trä, på tiden då det begav sig målat i mörkt brunt, vilket gett det ifrågavarande området öknamnet "negerbyn". Som vi alla förstår så är inte platta tak med höga sarger runt om speciellt praktiska i ett land där det årligen faller större mängder snö, så med dagens kunskap så är det många som vill förändra sina villor genom att bygga om taken. Platta tak belagda med papp har efter drygt fyrtio år börjat ge problem med vatten som tränger in.

Det är här som det blir problem när det gamla ska bevaras, taken får inte göras om. Det ska vara platta tak, för det har en samling experter på kommunal nivå bestämt. Trots att en ombyggnad av taken skulle vara funktionellt och samtidigt ge möjlighet till förbättrad isolering. Det skulle alltså ge bättre hus, arbetstillfällen och lägre miljöpåverkan genom minskat uppvärmningsbehov.

Men det här handlar inte om ett område i Gävle, det handlar om alla de områden där människor i beslutande ställning fått bevarandegysteri. Kom igen va, det är inte direkt de antika grekiska templen vi talar om. I Stockholm hindras allt byggande av riktigt höga hus av människor i beslutande ställning som oroar sig för att "stadssilhuetten" ska "förstöras". Dessutom handlar det om hur stora ingrepp det kan anses acceptabelt att göra i den enskilda ägarens rätt att förbättra och utveckla sin fastighet.

Frågan man alltid måste ställa sig när människor vill bevara allt som är gammalt och inte låta något nytt sticka ut ur den gamla mängden är följande: Hur gammal tror ni att er omhuldade "stadssilhuett" egentligen är? Och följdfrågan blir givetvis varför de tror att det som idag ser ut på ett speciellt sätt nu faktiskt ser ut som det gör.

Ingen stad är likadan idag som den var för 100 år sedan. Samhället förändras, hela världen förändras. Människorna blir fler, tekniken för att bygga blir bättre samtidigt som behovet av effektivare energiutnyttjande är stort och behoven av nya typer av byggnader som möter nya krav på grund av den nya situationen finns. Men att utveckling skapar behov av nya byggnader är inget nytt, det har pågått alltsedan människan flyttade ut ur grottorna och började bygga hyddor av träd och grenar.

I Kiruna går nu tre personer till storms mot att man vill riva tre byggnader, varav den yngsta är byggd 1951, i samband med att stadens flyttas för att gruvan även fortsättningsvis ska kunna leverera material och arbetsmöjligheter. Att staden måste flyttas på grund av en gruvas expansion är inte det relevanta i den här diskussionen, nu handlar det alltså om ett par byggnader som man inte anser att det är lönt att flytta på. Dessa råkar så klart vara förklarade som byggnadsminnen och debattörerna tycks anse att de är oersättliga och därför under inga omständigheter får gå förlorade. I artikeln får även sydligare städer en känga för sin modernisering och utveckling som debattörerna enbart tycks anse är av ondo. 

Jag kan verkligen inte förstå denna vurm för det förgångna. Varför ska det vara nödvändigt att möta varje vilja att förnya, förbättra och utveckla med bitska argument om historielöshet och hat mot våra förfäders värv. Det är ju inte det saken handlar om, saken handlar om en avvägning mellan behoven av funktion i ett modernt samhälle och önskan att bevara det som en gång varit modernt men som nu är till åren kommet och i många fall i behov av renovering. 

Jag är övertygad om att tillräckligt många byggnader i en hel massa olika stilar kommer att finnas kvar även om pappa staten inte tar dem under sina vingar. Och i de fall då de inte får vara kvar så finns det alltid orsaker till att de förnyas eller ersätts. Allt är inte bra bara för att det är nytt, men allt är verkligen inte heller bra bara för att det är gammalt. Och utan utveckling stannar Sverige. 

Jag vill därför rikta en tacksamhetens tanke mot alla de som levt i det här landet under tidigare år och som inte varit emot all förändring och förbättring. Även om jag inte är helt nöjd med alla lösningar så är jag tacksam över att vi inte tvingas bo hela familjer i små torp med stampat jordgolv. Utveckling är inget fel, inte ens om den förändrar Stockholms stadssilhuett. Ni som motarbetar höga hus i Stockholm får förresten gärna berätta varifrån man ser den berömda silhuetten, jag har nämligen inte lyckats se något som kan förstöras av nybyggnation... 

Björn Erlandsson