Om det som styr dina tankar...

Läste en ovanligt konspiratorisk ledarkrönika på expressens nyhetsportal (se här) där Ann-Charlotte Marteus resonerar lite över vad de olika deckarserierna på TV, primärt de amerikanska, egentligen försöker pränta in i vårt undermedvetna.

Och eftersom jag själv är en tvivlande typ som gärna ägnar mig åt att fundera lite över de olika mekanismerna som styr och som kan styra så får jag ändå säga att hon har både en och två poänger i det hon skriver.

I dessa dagar då det uppenbarats att Apple via min iPhone (och via din också för den delen) sparar data om vart jag befinner mig exakt hela tiden, när kameror i butiker och på allmänna platser hela tiden registrerar oss, när internetleverantörer har information om varifrån våra datorer kopplar upp sig, när teleoperatörer hela tiden vet vid vilken telemast du befinner dig och när din bank kan spåra alla tillfällen då du dragit ditt kontokort, i dessa tider kanske det är högst relevant att fråga sig: Varför accepterar vi det här? Och framförallt, bör vi acceptera det?

Det är inte längre en hemlighet att du ofta övervakas och framförallt att möjligheten finns att kartlägga nästan varje steg du tar. De elektroniska spår vi hela tiden lämnar finns kvar. Och även utan elektroniska spår så finns det mycket information att finna, då det mesta vi tar oss för medför att vi förr eller senare passerar ett av dessa system som registrerar vart vi är.

Hur ofta reagerar du egentligen på denna skylt?

Men det här är inget som speciellt många av oss funderar på, vi vet ju att informationen aldrig kommer att användas emot oss och vi vet ju att så länge vi inte gör något fel så spelar det ingen roll att man alltid kan spåra oss. Eller? Frågan är om det kanske ändå finns ett egenvärde i personlig integritet? Att all information om vem du är, vad du gör och vart du varit inte alltid ska finnas lagrad, tillgänglig för den som bemödar sig med att söka upp den?

Vi tror på nyttan med övervakning. Vi tror att polisen löser fall med hjälp av att spåra telefoner och leta efter hårstrån med DNA. Vi tror att bevisning i domstolar ofta är vattentät bara det finns ett hårstår som liknar de den tilltalade har. Men likväl är det många brott som aldrig klaras upp.

Jag tror inte att någon på allvar kommer se några problem med övervakningen förrän den dagen då försäkringskassan drar din en ersättning på grund av att du skrivit något på facebook om en aktivitet du ägnat dig åt (vilket faktiskt hänt enligt media!), den dagen du får sparken för att myndigheten du jobbar på sett att du under din sjukskrivning både shoppat och besökt Gröna Lund eller den dagen då polisen knackar på för att man anser sig ha bevis för att du gjort något som inte är tillåtet... Frågan är: Vill vi verkligen alltid att sanningen ska finnas svart på vitt? Och vill vi alltid att någon annan ska ha tillgång och tolkningsföreträde?

Ibland kanske det är läge att vara lite konspiratorisk, när allt kommer omkring...


Min åsikt om det hela? SLUTA FÖR FAN ATT LAGRA INFORMATION OM VAD JAG GÖR, VART JAG ÄR OCH VEM JAG ÄR! Nackdelarna överväger fördelarna så till den milda grad att jag nästan blir rädd för samhället och människorna som befolkar det...